Det fanns vissa saker som jag inte riktigt förstod mig på när jag började få information om vad alkoholism var för något. Särskilt det där snacket om att alkoholism var en “bio-psyko-social” sjukdom. Förklaringen jag fick var att den påverkar mig biologiskt i form av leverskador och annat, att den påverkar mig psykiskt, vilket jag inte hade några som helst problem att förstå, och att den påverkar mitt sociala liv. Det sistnämnda stod smärtsamt klart för mig. Det jag däremot inte förstod var att de sa att den var kronisk, för om det nu är så att den påverkar mig fysiskt, psykiskt och socialt så borde ju all den påverkan i rimlighetens namn upphöra om jag slutar dricka. Jag ställde frågan, men fick aldrig något svar som tillfredsställde min ständiga önskan att förstå.
Det skulle ta ända fram till sommaren 2000 innan jag fick mötte någon som kunde förklara det där fenomenet för mig. Egentligen hade det ju funnits mitt framför näsan på mig under flera år, men jag har hört något om att inte se skogen för alla träd…
1873 föddes en man vid namn William D Silkworth. Han utbildade sig till läkare, till neurolog faktiskt, men under en tid av svår arbetslöshet fick han vackert ta det jobb han blev erbjuden och hamnade då som läkare på Town’s Hospital i New York, ett sjukhus som var specialiserat på behandling av alkoholister och narkomaner. Han blev kvar där, och under sin yrkesverksamma tid beräknas han ha mött 51.000 beroende. Hans erfarenhet med dessa människospillror ledde honom fram till en teori gällande alkoholism. Han skriver följande i boken Anonyma Alkoholister: “Vi tror, och föreslog redan för några år sedan, att alkoholens inverkan på dessa kroniska alkoholister är en yttring av allergi och att begäret som sådant - sug efter mer alkohol - bara finns hos alkoholister och aldrig återfinns hos den genomsnittlige måttlighetsdrickaren.” (min fetstil)
När jag slog upp ordet “allergy” i en ordlista så fick jag förklaringen “an abnormal reaction of the body to a previously encountered allergen introduced by inhalation, ingestion, injection, or skin contact“, alltså en onormal reaktion på ett visst ämne. Det är ganska fascinerande att Dr Silkworth var det där på spåren redan på trettiotalet, för det som har hänt sedan dess är att vetenskapen har bekräftat hans teori.
Idag vet man att den fysiska delen av alkoholism, den KRONISKA, det som aldrig går över, upphovet till uttrycket “En gång alkoholist, alltid alkoholist” faktiskt är en rent biokemisk historia. Enzymerna som bryter ner alkohol är, hos alkoholister, av otillräcklig kvalitet och/eller av otillräcklig kvantitet, vilket gör att nedbrytningsprocessen stannar av vid tredje ledet i nedbrytningsprocessen. Varför den stannar precis där vet man inte ännu, men man forskar kring det.
I tredje ledet bildas aceton. Om man inte har tillräckligt kvalitativa eller tillräcklig kvantitet av enzymer för att bryta ner alkohol så kommer acetonnivån i kroppen att bli kraftigt förhöjd. Då har man plötsligt ett problem: en kraftigt förhöjd acetonnivå i kroppen skapar ett rent fysiskt begär efter mer aceton. En fysisk reaktion kan man inte kontrollera, det är ungefär som att försöka tvinga ner feber med viljekraft.
I praktiken får det självklart (ödesdigra) konsekvenser. Det betyder att när jag (som ju är alkoholist) väl hade börjat dricka, hade jag ofta (-st) väldigt svårt att sluta i tid. När jag fick den här förklaringen, när jag förstod att det handlar om något som sker i kroppen, så förstod jag plötsligt varför jag inte fixade att “gå ut med polarna och ta ett par öl” när andra gjorde det, jag förstod varför jag - trots att jag beslutat mig för att sluta efter fjärde ölen - i alla fall vaknade morgonen efter och hade druckit 25 öl, slagits med någon (några) och betett mig allmänt illa.
Jag fick också förklaringen till varför jag tålde så otroligt mycket mer alkohol än många andra, för min kropp bryter inte ner alkohol på samma sätt som en icke-alkoholists. Det förklarar också fenomenet att vissa människor (alkoholister) kan ha över 6 i promille och ändå vara hyfsat klara i huvudet.
Den gode Doktor Silkworth hävdade att alkoholism består av två delar, en fysisk och en mental. Den fysiska delen är den här onormala reaktionen - allergin mot alkohol - och den mentala delen kallar han för “Besatthet”. Besattheten är det som får en människa att trots att h*n gång efter annan får negativa konsekvenser av ett visst beteende, i det här fallet beteendet att dricka alkohol, i alla fall fortsätter att bete sig likadant. Självklart är det den mentala biten som är mest intressant, för den är ju den man (jag) kan tillfriskna ifrån. Allergin kommer jag aldrig ifrån.
Besattheten ska jag skriva om en annan dag.
